.

Då kan man kika på en almenacka med massor av saker att fira och uppmärksamma, som en kompis gjort.
jag noterar 11 november särskilt och så också 17 november.

Sådär ja! Nu är tanken inte tom längre. En lite springtur i spåret, och ett kort styrkepass i trädgården gör liksom susen. Sen är det väldigt svårt att göra armhävningar med en hund som vill ligga under en och  mysa... men lite blev det och jag känner mig som pånyttfödd. Igår var tanken så gott som helt tom, men inte nu!

Se där ja! Nu har lillebror tagit på sig ett linne - nu är det snart hög tid att LANA med polarna. 2 har kommit , 2 fattas... pizza, godis, dunkadunkamusik... kikar på lillebror i smyg och hela hans ansikte lyser av lycka.
Mammahjärtat dunkar hårt och jag blir så varm. Det är ju så här det skall vara. Jämt.

Så här står det i wiki:
"Ett LAN-party är när ett antal datoranvändare träffas för att koppla samman datorerna i ett LAN (Local Area Network, Lokalt nätverk). De i särklass vanligaste syften för ett LAN-party är att spela datorspel mot varandra. Storleken på ett LAN kan variera från två till flera tusen deltagare. Förutom dessa syften finns också en social aspekt av LAN-partyn - tävlingar och olika händelser arrangeras ofta, även tävlingar som egentligen inte har något med datorer att göra."

Lillebror aviserade nyss att man nog bara kommer att sitta i linne och kalsonger, eftersom det nog blir varmt i rummet.  Ler och tänker att det är ju en sorts gemenskap om man tänker i sociala aspekter.
Mamman är glad, mamman har  huset fyllt med tonåringar.  Funkar!

Kan man knåda kroppen så kan man också knåda själen. Det vet jag. Det var en mycket mer behaglig stund dock. For direkt från massören till finaste vännen där vi i 3, 5 timme bara satt och prata... tiden flög förbi och hjärncellerna och själen har fått sig en ordentligt "massage". En massage som verkligen tar på djupet. Lyckligt lottad.

= RUMPAN - den är nu så knådad som den bara kan bli. Varit hos massören idag. Tydligen satt det mycket ont i den delen som jag sitter på. Hade ingen aning om alla muskler som fanns där.  Trodde än en gång att jag skulle gå och få en lite "mysig" stund för att pyssla om mig,  men ack vad fel jag hade även denna gång. Men nu är jag ordentligt genomkörd. Alltid nått.  (tänkte lägga in en bild på min egna rumpa, men kände att där går nog gränsen)

Imorgon. Men ändå ovanlig. Jag har tagit semester. Helt makalöst!
Jag kommer att träffa fröken massören. Sen kommer jag att träffa finaste vännen. Jag blir alldeles toklycklig.
Verkligen min typ av fredag!

17 åringen kommer hem från bion (skräckfilm), pekar på lillebror och säger med bestämd röst
-Du sover inne i vardagsrummet på golvet i natt!
Lillebror ser förvirrat upp på sin storebror, tittar frågande på mig och undrar varför...
Det är ju väldigt charmigt. Hör nu hur storebror förtvivlat försöker övertala lillebror hur mysigt det kommer att bli att sova på golvet tillsammans...
Hihii!

...har mina och mina syskons barn. Läste nyss vad lillasyster skrivit på facebook.

"När vi skulle ringa och höra vad hon och vår son gjorde under dagen så tog det så lång tid innan hon svarade. När hon väl svarade sa hon " det tog lite tid för det var lite krångligt att ta sig ur kojan" .....!! "

DET ÄR VÅR MAMMA DET!

....hörde jag 17 åringen säga till sin lillebror. Världens stannade för en stund. Sa han verkligen det?

...sjöng Jennifer Brown så fint igår på jazzklubben. Det är skamligt att jag inte varit där förut. Men igår hände det. Annie satte upp oss på gästlistan eftersom vi hade sån tur att hon kände saxofonisten! Hade stressat hem från Stockholm och hade axlarna långt upp under hakan under första 5 minutrarna... men sen... sakta sjönk dom och jag tror nog att jag blundande mig igenom halva konserten för att kunna njuta ordentligt av ljuv musik.Det var som en smekning för själen.

..sa jag till naprapatkillen A idag, när han hälsade på mig. Det lät kanske lite otrevligt, men det var ju sant. Man går ju inte dit "bara för att" precis.
Men jag gick till A som jag visste vem det var.  Säkert kort tänkte jag. Sen kan man resonera om man skall gå till någon man vet vem det är eftersom man skall ligga där i BH och peka vart man har ont. Det kan ju bli lite obekvämt på nästa föräldramöte om jag säger så. Men A är bra.  A:s son och min son går i samma klass längre. Dom har visserligen bara gått hela 9 år ihop. ... Men det blev lite vanligt surr också, och inte bara om vart det gör ont. Och det underlättar ju att man har trevlig medans man ligger där på bristen liksom.  Lite kläm här och lite kläm där och sen var besöket över. Puh! Nu är det bara en massagetid också jag skall få till denna vecka. Skall man för en gångs skull göra nått för sig själv så är det väl lika bra att ta i ordentligt.  Det kan ju dröja till nästa gång menar jag.

...läste jag nyss.
"Låt ditt hjärta visa dig vägen. Det viskar ganska tyst, så lyssna noggrant!"

..är befriande. Skratt är läkande. Det är läkande även om man inte skrattar själv. Räcker att man hör sonen och hans kompis från källarens biorum asgarva en vanlig söndagkväll. Då mår jag gott!
Här är dom förresten när dom gör det dom gör alla andra 6 kvällar i veckan... 

..som reklamen säger. Jag tänkte på mina vänner, sen ringde dom. Dom chansade och slängde ur sig en fråga. Ville vi hänga med?Hela min kropp sa Nej, men hjärnan och hjärtat skrek JA!! , Så vi hängde på. Underbart!

Såg ett trevlig ekipage i spåret idag. Det var en ryttare på häst, och så hade hon en hund i koppel. Jag blev lite osäker på vem som egentligen rastade vem.

...vet inte om jag skall vara glad eller mest bara skrämd.
Går emot hela mitt invanda mönster och en hjärna som upprört skriker :"Men herregud, det går väl över?!!". Men vet-du-vad? Nu får det kosta lite och förmodligen göra lite ont. Nått måste jag göra.

Har denna helg försökt att "lyssna på kroppen" som det så fint heter. Tycker att jag lyckades bra igår (hade i och för sig inget val när man kände sig halvdöd). Kändes lite bättre idag ...MEN helt plötsligt blev jag stendöv.  Hjärnan hetsade på , medans kroppen var mer tveksam och tänkte "är du riktigt klok eller?". Hjärnan vann. En liten tur i skogen nu i kväll trots huvudvärk och tveksamhet från kroppen. Men hellre en välmående hjärna och en ond kropp än tvätom. Sen får vi se om det bara är lobotomi kvar som saknas. Det kanske å andra sidan skulle räcka med en skopa vett.

blev det idag. Hjärtat och hjärnan är lite i krig.
Hade uppskattat en liten blick eller klapp på axeln i samförstånd.

Har fått en bästa kompis idag.
Denna där heter Alvedon.

..unnade jag mig idag. Med betoning på "UNNADE," eftersom jag gick UTAN att det var panik. Fast när jag väl var där så hade jag visst väldigt ont. Utan att jag visste om det. 30 minuter räckte inte alls... Det var första gången som jag går till en massör som suckar över hur det är. Det kändes väl lite sisådär, men jag vet ju om det.. innerst inne.
 
300 kronor och 30 minuter senare fick jag inte bara ett kvitto på besöket, utan en order om att gå till naprapat, samt en ny tid uppsatt redan om en vecka. Då vill hon hålla på 1 timme. Jag tar nog semester den dagen.

ALLA steg är viktiga att ta, även om de är stapplande och svåra.
Nu har jag stapplat lite , och OJ -  vad stort det är!!

Me like, me like!

Skulle kanske skriva en kort lathund om detta. Jag varken vill eller ska informera / kommunicera om vissa saker. Ändå blir det så. Varje gång. Det tar energi. Jag har inte den energin. Gör en stor höna av en fjäder? Möjligtvis, men när det upprepas så blir fjäderna ett stort betongblock till slut. Märkligt.

Har åtagande ikväll. Vill inte ha åtagande ikväll. Men det får man inte säga, har jag hört.  Men nu säger jag det. Finns varken ork eller lust. Men jag gnäller inte. Gör som vanligt. Lovar det man håller. Eller vänta nu. Det var visst HÅLLER det man LOVAT.
Ni ser, trött i kolan.

Hela dagen blev ett skämt.
Jobbar hemifrån för att jag skall hinna med mig liksom. Det sket sig. Kakan blev bränd , tvättmaskinerna går på högvarv, jag har kaksmet i luggen, pulsen har inte gått ner. Hundarna är påträngande, arbetsuppgiften jag inte hade när dagen började har helt plötsligt blivit akuta. Men vad gör det när jag kan gå i långkallingar hela dagen?

Puls hög, hjärtklappning. Nu får ni inte bli oroliga.  Men jag är bara dålig på att andas. Och nej, jag ligger inte och kippar efter andan så klart (får bilden av en guldfisk på golvet framför mig... )  kan bara konstatera att jag är världelös på att djupandas och då rusar pulsen iväg ibland när det är lite för mycket. Och just nu är det lite mycket. Inte på jobbet konstigt nog. Bara i vardagen och logistiken.
Nåja, eftersom jag söker  lite utbildningar till våren, så kanske jag även skall kolla efter en kurs i att Andas. Vad vet man , kanske finns det en sådan. "Att lära dig djupandas, 7, 5 poängs".

hur i <<?````##¤#&%&"%¤/"%&#"(%#%"#"(&%#"(/%#"(/ - svårt kan det vara att baka när man går på den där varianten "Skaka- baka - tillsätt bara vatten".
Jag har ALDRIG NÅGONSIN tyck om eller varit bra på att baka, men idag var jag tvungen. Hade missat att jag skulle bidra med lite fikabröd till morgondagens skridsko-disco.
Jag kör varianten Skaka-Baka tänkte jag.
Tydligen kan det också gå åt fanders och man får en förstörd tröja och chokladfläckar långt upp på kökskaklet.
Sen kan man TYDLIGEN BRÄNNA KAKAN I UGNEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

JA JA - SKRATTA NI BARA!!!... vet att det är minst 3 bakexterter och bak-kungar och drottningar som läser detta och ni må asgarva bäst ni vill - men tydligen så går det alldeles utmärkt att förstöra även en sådan kaka. Ni kan ju komma hem till mig nu och känna hur det luktar bränt och skura chokladfläcker längst hela kökskåpen och kaklet. Så det så. Nu upptäckte jag också lite kaksmet i min lugg. Det ni!

Det blir med andra ord en påse färdigbakta konsumkakor. Jag är bra på annat så det så.
Nu skall jag gå och bikta mig för jag har råkat sagt lite fula ord.

...frågade en vän via sms efter allt som varit under några veckor. Timeout.? vad är det? hur stavas det? Fast jag har märkt att om man bara kommer ihåg att TACKA för allt som går bra och allt som är däremellan och att man stannar upp och verkligen tänker på det, ja , då blir det lite som en timeout. Iallafall en liten rent mentalt. Fast det är klart... en riktigt timeout rent fysiskt borde man ta sig. En dag då jag inte behöver skjutsa någon någonstans eller göra middag och äta den på mindre än en kvart. Det vore skönt och vore en alldeles lagom timeout.

Jag , det är väl en konstig rubrik. Men sonen den yngre är 14,5 år. När sonen som nu snart är 17 var i samma ålder fick jag faktiskt bara grymtningar till respons. Men inte med son nummer 2. Han är annorlunda. Han får man istället nästan inte stopp på. Jag njuter varenda sekund. En biltur med honom blir aldrig tyst och tråkig. Idag reflekterade han över hur mycket han orkade trots alla träningar och alla prov och skola. Men han var nöjd och han konstaterade att ju mer han hade att göra, desto bättre gick det.  Jag känner igen mig. Han är min son helt klart. Och han pratar.

På 23 minuter hinner man komma hem. Laga mat. Äta mat.en.  Skicka iväg en son i en bil. Ta med den andra i en annan bil. Det hinner man. Jag vet. Gjorde det idag. Sen fortsatte färden till ett stopp hos mormor för där skulle sonen intervjuva henne om hur det var när hon var liten. Vi hade 19 minuter på oss där. Vi hann. Sen satte vi oss i bilen och for upp till ishallen. Där hoppade sonen av. 10 minuter senare är jag på körvöningen. Man hinner. Det är inga problem. Jag lovar.

...stramar efter en heldag med storkör... men skönt att man nu är hemma i mysbrallorna. "Skjuta från höften" har fått en ny betydelse. Nu är jag trött.

Är glad för ytterligheter. Det finns andra alternativ. 17 åriga sonen sitter på övervåningen och spelar PS3:a med sina kompiar och kom nyss ner och frågade hur man kokade kaffe... Jag har nu gjort en termos åt som, så nyss gick sonen upp med kaffe och en OST-bricka till polarna! Är glad att sonen och polarna är hemma i vårt älskade hus och dricker kaffe!!! Hade kunnat vara på ett helt annat sätt.... MYS!

....som hon på TV som tror att hon är en katt. Inte riktigt SÅ ovanlig har min dag varit. Jag är fortfarande jag, även om jag känner mig annorlundare än innan.. elller mer medveten kanske. Men jag tror inte att jag är en katt iallafall.
Riktigt så långt har det inte gått.

... all the time. All the time, God is god.

Det finns sådana också. Sådana där dagar man aldrig trodde man skulle vara med om liksom. Allt utanför är precis som vanligt fast inte för en själv, för man har en ovanligt ovanlig dag. Men det finns sådana dagar också. Ovanliga. Nu blir det bra med massor med vanliga dagar. Tack.