.

Vi är olika i människor. Det är bara att acceptera även om det är svårt. Vi ser olika på saker och ting bara utifrån helt olika perspektiv. Vi som människor har inte samma förhållningssätt till vardagen , stress och inte stress, vad man lovar och inte lovar, vad man tycker är jobbigt och inte jobbigt, hur man tar hand om  tiden eller inte.. Det är i sig ingen konstigt, för vi är ju i grunden olika. Men svårare att acceptera.  Läser denna text idag särkilt.:
"Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Idag sjunger vi på Elimkyrkan och Sinnesro. Vilket fint ord. Sinne och ro. Precis vad man kan behöva. 

Nu vet jag vad jag önskar mig i Julklapp förutom fred på jorden. En pannlampa! Var nyss ute i spåret och mötte tre pensionärer som hade en varin lampa i pannan. Dom var så starka att jag blev bländad. Oj vad allt blev ljust!

 

Nyss varit på min tur. Tog med mig mina två fyrbenta livvakter. Eller...två och två... EN är iallafall som en livvakt som skyddar matte från allt ont (även otäcka pinnar), den andre vet jag inte vad hon har för funktion annat än att vara lycklig och springa omkring som tiger i Nalle Puh och hoppa ner i ALLA vattenpölar hon hittar. Men dom är ett bra sällskap iallafall i skogen när det är lite mörkt.

 

Ute sprakar dom gula höstlöven och inne blommar min pelagon som jag tagit in från växthuset.
Dom är som finast nu!

 

 

Regn och rusk idag. Det blåser och regnar ute. Redan vid frukost tände vi en brasa i öppna spisen. Mysigt. En bra start på dagen. Sen iväg på rep i kyrkan med Annie och gänget inför imorgon. Underbar med lite musik och sång. Sen hem igen.... resten av eftermiddagen och kvällen tänker jag mysa under filten. Brasa nummer två brinner .....

Stor, vuxen och innesluten. Man får inte så mycket kontakt på djupet, utan vardagen tickar på och man går om varandra mest. Men så plötsligt ändå... Skjutsar sonen till flickvännen. Eller rättare sagt,  sonen övningskör dit sent ikväll i regn och mörker. När han kliver ur bilen och jag skall sätta mig bakom ratten för att köra hem så hör jag honom säga "Okej, skicka ett sms när du kommer hem då". Jag förstår inte vad han menar och ställer mig ett frågande "va?". Han säger det  igen. "Skicka ett sms att du har kommit hem" upprepar sonen, säger hej då och går in till flickvännen. Jag stänger bildörren och rullar hemöver. Lite stum och varm i hjärtat. Trots tystnaden i bilen hela vägen upp och så lite konversation som möjligt och gärna radion på, så finns det ändå en omtanke där. När jag kommer hem , parkerar jag , stänger av bilen , sitter kvar och skickar ett sms till sonen och skriver "hemma". Några sekunder senare blippar det till i min mobil och svaret är "okok".

Känns skönt.

 

Låter som en fånig historia... men att ha barn som växer sig stora är inte alltid så lätt. Dom "försvinner" och dom där tillfällen man myser och skrattar ihop i soffan, vid matbordet, i bilen, buset i sängarna, myset på fredagkvällarna i soffan under filten med godisskålen, alla enkla skratt och bus ...  är nästan ett minne blott.

Dom måste få bli stora, men mammahjärtat hänger inte riktigt med. Därför är en sådan enkel och väldigt liten mening ifrån sonen , mycket stor i sitt sammanhang.

 

...är mitt uttryck idag (hur man då ser ut). Men efter 1,5 timmes innebandy känns idag om jag säger som så.

Ser lite ut som Seb Macahan . Jag ser dock inte lika manlig ut av någon märklig anledning.