.

... igår började mannens dagrehabilitering efter allt som hänt. Vi skämtade om det tidigare att han får väl sitta och göra pärlplattor (det HADE kunnat blivit så... )
Men han slapp det. Lite räknetal, läsförståelse , reaktioner, balansövningar etc - men ingen pärlplatta att ta hem till mig.

Hade nästan sett fram emot det.
Nu är rehaben i full gång. Sjukskrivning drygt 1 månad till i första taget. Vi kämpar vidare!

 

 

Det blir nog min mans nya smeknamn framöver. Ni kan ju gissa varför!
(Lasaros, som var god vän med Jesus, blev av denne uppväckt från de döda)

Natt nummer två hemma. Ovant och lite oroligt. Tror att jag vaknade vid minsta lilla rörelse. Drömde knasigt och ryckte till så fort kämpen vände på sig. Men det går åt rätt håll... vi behöver bara landa lite.

Ett fantastiskt TV-program... Nu skulle det programmet kunna handla om oss. Eller programmet "Svenska hjältar"... där vi skulle kunna nominera Magnus...
Funderar just på den meningen "när livet vänder". Ja, vad gör man då?
Man kan inte annat än att följa med på den vändningen och göra det bästa av situationen.
Du struntar ju inte i att svänga med bilen om vägen svänger... eller?

Alla säger att jag är så stark. Men jag vet inte vad jag annat skall vara... Jag har och hade inget annat val.
Sen är vi alla olika. Jag har i denna kris fått reda på hur just jag hanterar saker. Det är ju tur att det inte finns något facit, utan att man bara kan utgå ifrån den man är och sina erfarenheter och det man har i bagaget sedan tidigare.

Jo, jag är nog stark. Har alltid varit det. Tar mig igenom saker. Tuggar på.Sån är jag. "Rätt eller fel" Men sån är jag. Praktisk, pragmatisk, planerar,och går vidare.

Skulle jag känna efter.. ja då skulle jag verkligen inte orka sätta mig i bilen 33 dagar i sträck, flera gånger om dagen och köra till sjukhuset. Vem som helst skulle ju aldrig ställa upp på det om man hade något val, eller om man kände efter. Inte heller skulle jag åka till affären och handla om jag kände efter om jag orkade eller inte. Jag skulle inte heller orka gå ut med hunden om jag kände efter. Eller tvätta kläderna om jag kände efter.
Men nu känner man inte efter. Man gör det man måste när det så krävs.
Man känner efter för en kort stund, försöker att landa, skakar på sig och tar nya tag.

Jag tror och vet att jag är buren. Om inte annat så väljer jag att tro det och att lita på det.
En del krachlandar, men jag har bestämt mig för att gå in för en mjuklandning.

"Brutal-Karin"... "Super-Sämi"... "Kloka-Karin"... och "Guru-Patte".. Det är "våra" läkare och sköterskor på sjukhuset. Underbara människor som man inte kommer att glömma i första taget. Min man minns dom ju inte alls, men hos mig är dom små änglar som kom i vår väg när vi som bäst behövde det. Det är häftigt att tänkta på... att änglar finns i alla möjliga skepnader och former.
Fick ett sms ifrån min goa vän G under tiden jag satt och vakade vid sjukhussägen som löd "Ser du någon ängel nu??"... jag stirrade runt i lokalen, runt sängen och på alla maskiner... men svarade .. "nej, tyvärr.. den enda jag ser är Brutal-Karin"... Å då gick det upp för mig! Klart hon var en "ängel" sänd i vår väg.

 

Mannen har varit hemma på permis från sjukhuset idag. Igår var han mycket tröttare och skulle egentligen ha stannat kvar på sjukhuset idag, men vaknade och kände sig pigg.

Idag har det varit en sådan där dag man bara förundras över. Precis som vanligt. Det är magiskt.