.

Ibland känner man sig så där helt översköljd av känslor .. kommer bara över en. Då gäller det att antingen släppa taget och låta det komma, eller ta några djupa andetag.
Nu ärr jag inne i en fas av PROVOCERING. Sjuk provocerad av det mesta och de flesta. Argsint som ett bi, och ibland bara så där liten och hjälplös.

Trauma är inte att leka med. Måste bearbetas på något sätt.

 

Tar en massa beslut i livet just nu som jag i vissa stunder undrar om man ens är kapabel att göra i dagsläget. Känns bra på dagen, men på kvällen och natten kommer tvivlet.

 

 

Igår skulle jag ta en tur till springspåret. Denna gång det står som ligger uppe vid sjukhuset. I vanliga fall har jag ju bra spår utanför husknuten, men för att slippa alla backar så valde jag det andra... Kommer på mig själv att jag kör samma väg jag körde otaliga gånger under mars månad. Skillnaden denna gång var bara att det då var vinter, att det var mörkt, att det var jobbiga resor eftersom man alltid var på väg att besöka sin man som låg på sjukhuset efter sitt svåra hjärtstopp. Igår var scenen en annan... sommarkväll, fint väder, bar väg.. men ändå samma väg. Kommer på mig själv när jag passerar korsningen till sjukhuset att tårarna rinner. Inte för att jag var ledsen , utan det var nog en blandning av sorg, lättnad och tacksamhet. Kroppen minns ... Satt en stund på parkeringen och lät tårarna rulla fritt. Även om jag känner mig bedövad på något sätt, så var det ändå skönt att få "känna! något, även om jag inte vet var det var. Tacksamhet kanske.

...
Till råga på allt så upptäcker dom idag på rutinkontrollen och ultraljudet av min mans hjärta att han har proppar i hjärtat! Det verkar ju ingen fara, för då borde han blivit inlagd, men det är mer medicin som skall till... men ändå?
Räcker det inte nu eller?!?

Hade ju en förhoppning av det skulle vända vid halvårsskiftet, men så blev inte fallet.
Men det är märkligt hur mycket man klarar av. Man får liksom acceptera läget och bara följa med i vart det än tar vägen...

 

Det ordspråket stämmer mer än väl in för oss just nu.
Mannen blir svårt hjärtsjuk, lång sjukskrivning, bilen går sönder och kostar massor att laga, ingen gemensam semester. Vårt allmäntillstånd består i att vi efter denna vår är extremt trötta -  och nu som pricken över i:et blir våra två hundar osams så att vi måste göra oss av med en utav dom. Idag rök dom ihop så pass att det slutade med vetrinärbesök för den ena hunden för att plåstra om henne (3000 kr) samt en tur till Vårdcentralen för mannen som i tumultet fick sig ett bett och blev tvungen att ta en stelkrampsspruta och köpa ut medicin...

Detta år har fortfarande inte visat upp någon trevlig sida för oss personligen. Livet pågår liksom utanför vår gård känns det som , men här på vår gård står allt bara stilla och det ena efter det andra händer hela tiden.

 

Men i allt detta elände är jag så sjukt tacksam för att min man lever och att vi fortsätter dela livet ihop.  Jag kan känna den tacksamheten ibland när jag inte tänker på hur trött jag är.