.

Vi är olika i människor. Det är bara att acceptera även om det är svårt. Vi ser olika på saker och ting bara utifrån helt olika perspektiv. Vi som människor har inte samma förhållningssätt till vardagen , stress och inte stress, vad man lovar och inte lovar, vad man tycker är jobbigt och inte jobbigt, hur man tar hand om  tiden eller inte.. Det är i sig ingen konstigt, för vi är ju i grunden olika. Men svårare att acceptera.  Läser denna text idag särkilt.:
"Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Idag sjunger vi på Elimkyrkan och Sinnesro. Vilket fint ord. Sinne och ro. Precis vad man kan behöva. 

Nu vet jag vad jag önskar mig i Julklapp förutom fred på jorden. En pannlampa! Var nyss ute i spåret och mötte tre pensionärer som hade en varin lampa i pannan. Dom var så starka att jag blev bländad. Oj vad allt blev ljust!

 

Nyss varit på min tur. Tog med mig mina två fyrbenta livvakter. Eller...två och två... EN är iallafall som en livvakt som skyddar matte från allt ont (även otäcka pinnar), den andre vet jag inte vad hon har för funktion annat än att vara lycklig och springa omkring som tiger i Nalle Puh och hoppa ner i ALLA vattenpölar hon hittar. Men dom är ett bra sällskap iallafall i skogen när det är lite mörkt.

 

Ute sprakar dom gula höstlöven och inne blommar min pelagon som jag tagit in från växthuset.
Dom är som finast nu!

 

 

Regn och rusk idag. Det blåser och regnar ute. Redan vid frukost tände vi en brasa i öppna spisen. Mysigt. En bra start på dagen. Sen iväg på rep i kyrkan med Annie och gänget inför imorgon. Underbar med lite musik och sång. Sen hem igen.... resten av eftermiddagen och kvällen tänker jag mysa under filten. Brasa nummer två brinner .....

Stor, vuxen och innesluten. Man får inte så mycket kontakt på djupet, utan vardagen tickar på och man går om varandra mest. Men så plötsligt ändå... Skjutsar sonen till flickvännen. Eller rättare sagt,  sonen övningskör dit sent ikväll i regn och mörker. När han kliver ur bilen och jag skall sätta mig bakom ratten för att köra hem så hör jag honom säga "Okej, skicka ett sms när du kommer hem då". Jag förstår inte vad han menar och ställer mig ett frågande "va?". Han säger det  igen. "Skicka ett sms att du har kommit hem" upprepar sonen, säger hej då och går in till flickvännen. Jag stänger bildörren och rullar hemöver. Lite stum och varm i hjärtat. Trots tystnaden i bilen hela vägen upp och så lite konversation som möjligt och gärna radion på, så finns det ändå en omtanke där. När jag kommer hem , parkerar jag , stänger av bilen , sitter kvar och skickar ett sms till sonen och skriver "hemma". Några sekunder senare blippar det till i min mobil och svaret är "okok".

Känns skönt.

 

Låter som en fånig historia... men att ha barn som växer sig stora är inte alltid så lätt. Dom "försvinner" och dom där tillfällen man myser och skrattar ihop i soffan, vid matbordet, i bilen, buset i sängarna, myset på fredagkvällarna i soffan under filten med godisskålen, alla enkla skratt och bus ...  är nästan ett minne blott.

Dom måste få bli stora, men mammahjärtat hänger inte riktigt med. Därför är en sådan enkel och väldigt liten mening ifrån sonen , mycket stor i sitt sammanhang.

 

...är mitt uttryck idag (hur man då ser ut). Men efter 1,5 timmes innebandy känns idag om jag säger som så.

Ser lite ut som Seb Macahan . Jag ser dock inte lika manlig ut av någon märklig anledning.

"is a person considered to be addicted to shopping"

Eller så kan man säga att min man är en mycket snäll man. Nu har han två saker som lätt kan kombineras... shoppa och tekniknörd... Det är en farlig kombintaion. Sådan saker går väldigt lätt att handla. Okej då.. håller lite längre än blommor. Fast jag är nöjd nu, så här några dagar senare när jag har smällt hans inköp till mig. Puss på dig darling! 

 

..fick vi göra i morse. Då är det officiellt. Hösten är här!

Har jag kännt mig som denna vecka. Det är ovanligt. Det lär inte bli en vana, men ett skönt avbrott. Har man kört på med aktiviteter i 4 veckors i stäck både kvällar och helger, så är det rätt skönt att sitta och ägna kvällen åt att sitta i soffan och se på TV.Men man får ju bara ont i hela kroppen. Hur skönt är det egentligen att sitta still och hur tråkigt kan det bli. Lite rastlöst blir jag nog allt. Men lite skönt är det ändå.

 

 

Känner mig internationell. Lite skoj att gå till kaffemaskinen på jobbet och hamna brevid två ryssar som snackar på sitt modersmål. 20 minuter senare när det är dags för kopp nummer två för dagen hamnar jag bland fyra indier. Till råga på allt sitter jag sida vid sida varje dag med en äkta KRAMFORS-bo Maud Byström. Det är ju också stundtals som att prata med en utrikiska

I Veckan har en son varit i Barcelona och den andra tre dagar i Bergsåker. Mamman är ju HÄR I GRANLO! Dålig världsordning tycker jag. Men idag kommer Barca-sonen hem och lillebror kom igår! Tjoho!

...det bara vräkte ner idag. Kändes nästan som en reningsprocess. Ut med skräp och in med mer luft och ny kraft. Kan man ju hoppas.

Nej, jag lever. Så det kan inte ha varit inre blödningar. Det är nog bara j**********vulsk träningsvärk. Men å andra sidan bevisar det dock att jag har något att ha ont i och förhoppningsvis är det muskler. Fattar bara inte när det skall gå över så att jag kan vara med på nästa "dödar-pass", för jag gillar ju sånt ... där man nästan vill dö liksom.. Men sån är jag. Att vara ute och kuta är skönt det med fast på ett annat sätt. Nåja, jag lever.

Är precis så jag känner exakt just nu klockan 18:42. Men det går över. SYnd bara att man har middagsgäster som är på väg hit och jag själv bara vill dra på mig mysisarna och lägga filten över huvudet och muttra..... men snart blir det vila. Inte imorgon, inte på söndag, men sen kanske

Tränade ett 20 minuters Crossfit-pass igår. Idag är jag osäker på om det är träningsverk jag har eller eventuella inre blödningar. Gah!