.

Stor, vuxen och innesluten. Man får inte så mycket kontakt på djupet, utan vardagen tickar på och man går om varandra mest. Men så plötsligt ändå... Skjutsar sonen till flickvännen. Eller rättare sagt,  sonen övningskör dit sent ikväll i regn och mörker. När han kliver ur bilen och jag skall sätta mig bakom ratten för att köra hem så hör jag honom säga "Okej, skicka ett sms när du kommer hem då". Jag förstår inte vad han menar och ställer mig ett frågande "va?". Han säger det  igen. "Skicka ett sms att du har kommit hem" upprepar sonen, säger hej då och går in till flickvännen. Jag stänger bildörren och rullar hemöver. Lite stum och varm i hjärtat. Trots tystnaden i bilen hela vägen upp och så lite konversation som möjligt och gärna radion på, så finns det ändå en omtanke där. När jag kommer hem , parkerar jag , stänger av bilen , sitter kvar och skickar ett sms till sonen och skriver "hemma". Några sekunder senare blippar det till i min mobil och svaret är "okok".

Känns skönt.

 

Låter som en fånig historia... men att ha barn som växer sig stora är inte alltid så lätt. Dom "försvinner" och dom där tillfällen man myser och skrattar ihop i soffan, vid matbordet, i bilen, buset i sängarna, myset på fredagkvällarna i soffan under filten med godisskålen, alla enkla skratt och bus ...  är nästan ett minne blott.

Dom måste få bli stora, men mammahjärtat hänger inte riktigt med. Därför är en sådan enkel och väldigt liten mening ifrån sonen , mycket stor i sitt sammanhang.