.

Varit i Stockholm på Worskhop i 3 dagar. Vi satt några kollegor och pratade en kväll om hur det är att resa bort, beroende på hur stora/små barn man har.
Min kollega H berättade en fin historia om när hon reste iväg 2 dagar från sina barn (tvillingflickor på 6 år). INNAN hon ens hade åkt iväg så var döttrarna bekymrade över hur sorgligt det kändes att mamma skulle åka iväg , och när hon väl kom hem efter två dagar så möttes hon av sina döttrar i porten. Den enda dottern hade en hemmagjord PARTYHATT på huvudet och den andra en massa teckningar....

Min andra kollega M, som har en son i samma ålder som min egen kontrade med en liknande historia fast med ett litet annorlunda slut. När hon berättade för sin son (18 år)  att hon skulle iväg 3 dagar så säger han ett kort - "skönt!"...
- Varför då frågade då min kära kollega. Är det för att du slipper gå ner för trappen och svara på tilltal?
- Ja , svarade sonen kort.

Själv låg jag på hotelrummet och kände mig ensam. Ringde först till son 1 som redan när han svarade hade insett att det var jag som var i luren och svarade med ett trött och irriterat ...jaaaaaaaaaaaaa.... samtalet var över på 9 sekunder. Ringde då upp min andra son som svarade på svajjig målbrottsröst JaAaaa.. det samtalet var dock lite längre, kanske i hela 11, 5 sekund.
Det enda livstecknet förutom när jag själv tog kontakt var 22.45 i onsdagskväll då jag får ett sms från sonen med orden "Fyll på busskortet".

Inte en PARTYHATT så lång ögat når.