.

Jaha då var det dags igen. Alla surrar och skriver om hur deras småknattar börjar första klass etc.
Själv skjutsat storebror till gymnasiestarten. Inte den han ville ha, men ändå...
Idag ömmar mammahjärtat lite extra... önskar honom lycka till, ber att det skall gå bra , att han skall känna att han hamnat rätt.. att det blir bra till slut... Men han är ju snart 16. Det är ju inte precis som att man kan ta upp honom i knät och trösta och säga att mamma skall göra allt bra igen. Det är bara att stå en bit på avstånd och ömma , tänka, önska och be och håller tummarna.
Jag har ingen åldersnoja för fem öre. Däremot "barn-nojja"... dvs. att de blir stora... så stora att man är rädd att man inte längre kan hålla i dem.. å det gör faktiskt ont.

Så,  små barn små beskymmer..