.

Kanske inte riktigt , men ändå...

Idag började grabbarnas hockeyläger. Allt var packat och klart. Till saken hör att jag har två söner. De är bröder och lika i mycket, men väldigt olika i annat. En är perfektionist och en bryr sig inte så mycket. En skall ha superkoll på sina saker, den andra får man påminna att få med sig väskan överhuvudtaget.

Så hela morgonen gick åt att försöka lugna ner den med superkoll om att han hade tänkt på allt och att han inte hade glömt något, samt påminna den andra att klä på sig ordentligt, och inte glömma något.

Vi sticker hemifrån i god tid, redan 07.15. Av någon anledning kommer jag till jobbet först 8.40 denna morgon. Kan beror på att när man lämnar av sönerna vid hockeyhallen så upptäcker man att lillebror (den som inte är så noga) går omkring barfota i foppatofflorna.... Hur hade du tänkt här?- undrar då mamma jag. Oj då säger lilleman och rycker på axlarna och menar att han kan köra lite femkamp barfota - det är väl inte hela världen?

Den äldre däremot är så stirrig över att han eventuellt möjligtvis skulle kunna riskera att glömma något att han nästan glömmer att andas. Mamman åker hela vägen hem igen och hämtar extra strumpor och rejäla tennisskor till lillebror och sen tillbaks till hallen igen. Sedan ett stopp för att rasta hunden och avlämning av densamme hos svärföräldrarna kom jag så äntligen till jobbet. Vid denna tid är alla parkeringsplatser slut, så det blir en promenad en bit.  Men man skall se det positiva i allt -  Jag kom ju lagom till förmiddagsfikat i alla fall.