.

Ibland känner man sig så där helt översköljd av känslor .. kommer bara över en. Då gäller det att antingen släppa taget och låta det komma, eller ta några djupa andetag.
Nu ärr jag inne i en fas av PROVOCERING. Sjuk provocerad av det mesta och de flesta. Argsint som ett bi, och ibland bara så där liten och hjälplös.

Trauma är inte att leka med. Måste bearbetas på något sätt.

 

Tar en massa beslut i livet just nu som jag i vissa stunder undrar om man ens är kapabel att göra i dagsläget. Känns bra på dagen, men på kvällen och natten kommer tvivlet.

 

 

Igår skulle jag ta en tur till springspåret. Denna gång det står som ligger uppe vid sjukhuset. I vanliga fall har jag ju bra spår utanför husknuten, men för att slippa alla backar så valde jag det andra... Kommer på mig själv att jag kör samma väg jag körde otaliga gånger under mars månad. Skillnaden denna gång var bara att det då var vinter, att det var mörkt, att det var jobbiga resor eftersom man alltid var på väg att besöka sin man som låg på sjukhuset efter sitt svåra hjärtstopp. Igår var scenen en annan... sommarkväll, fint väder, bar väg.. men ändå samma väg. Kommer på mig själv när jag passerar korsningen till sjukhuset att tårarna rinner. Inte för att jag var ledsen , utan det var nog en blandning av sorg, lättnad och tacksamhet. Kroppen minns ... Satt en stund på parkeringen och lät tårarna rulla fritt. Även om jag känner mig bedövad på något sätt, så var det ändå skönt att få "känna! något, även om jag inte vet var det var. Tacksamhet kanske.

...
Till råga på allt så upptäcker dom idag på rutinkontrollen och ultraljudet av min mans hjärta att han har proppar i hjärtat! Det verkar ju ingen fara, för då borde han blivit inlagd, men det är mer medicin som skall till... men ändå?
Räcker det inte nu eller?!?

Hade ju en förhoppning av det skulle vända vid halvårsskiftet, men så blev inte fallet.
Men det är märkligt hur mycket man klarar av. Man får liksom acceptera läget och bara följa med i vart det än tar vägen...

 

Det ordspråket stämmer mer än väl in för oss just nu.
Mannen blir svårt hjärtsjuk, lång sjukskrivning, bilen går sönder och kostar massor att laga, ingen gemensam semester. Vårt allmäntillstånd består i att vi efter denna vår är extremt trötta -  och nu som pricken över i:et blir våra två hundar osams så att vi måste göra oss av med en utav dom. Idag rök dom ihop så pass att det slutade med vetrinärbesök för den ena hunden för att plåstra om henne (3000 kr) samt en tur till Vårdcentralen för mannen som i tumultet fick sig ett bett och blev tvungen att ta en stelkrampsspruta och köpa ut medicin...

Detta år har fortfarande inte visat upp någon trevlig sida för oss personligen. Livet pågår liksom utanför vår gård känns det som , men här på vår gård står allt bara stilla och det ena efter det andra händer hela tiden.

 

Men i allt detta elände är jag så sjukt tacksam för att min man lever och att vi fortsätter dela livet ihop.  Jag kan känna den tacksamheten ibland när jag inte tänker på hur trött jag är.

 

Dag 4 på årets semester. Det är på den här semestern som tanken är att jag skall få "vila mig i form"... Behovet är stort efter en tuff vår med sjukdomar och nära döden-upplevelser. Men hur "vilar man sig i form"?
Det är ju själen som är trött.. inte kroppen.. så hur "vilar" man sig i form när det kommer till själen?
Men det ordnar sig säkert. Jag har fem veckor på mig. Känns ingen press... 

 

Vädret ute i dag är inte så "somrigt", fast jag hävdar bestämt att LEDIGHET  slår VÄDERLEK alla dagar i veckan, så det gäller bara att ta vara på dagen ändå, utan att bli putt på att solen inte gassar. 
Men det räcker att gå ut i trädgården och lukta på pionen.. 

 

 

 

Tänk att våren helt plötsligt kom, bara så där. Samma sak varje år.. .man tittar ut och undrar hur i hela friden all denna snö skall hinna försvinna innan midsommar.. men så vips!
T.om en liten kotte är oändligt vacker så här års!

Det är lite så med livet i övrigt just nu. Det börjar vända. Man vågar se lite framåt nu. Försöker fylla sina lungor med luft och inte längre göra konstgjord andning på sig själv. Våren spirar, livet spirar och hoppet finns där. Att vi en dag framöver har landat mjukt efter denna tuffa vår.

... igår började mannens dagrehabilitering efter allt som hänt. Vi skämtade om det tidigare att han får väl sitta och göra pärlplattor (det HADE kunnat blivit så... )
Men han slapp det. Lite räknetal, läsförståelse , reaktioner, balansövningar etc - men ingen pärlplatta att ta hem till mig.

Hade nästan sett fram emot det.
Nu är rehaben i full gång. Sjukskrivning drygt 1 månad till i första taget. Vi kämpar vidare!

 

 

Det blir nog min mans nya smeknamn framöver. Ni kan ju gissa varför!
(Lasaros, som var god vän med Jesus, blev av denne uppväckt från de döda)

Natt nummer två hemma. Ovant och lite oroligt. Tror att jag vaknade vid minsta lilla rörelse. Drömde knasigt och ryckte till så fort kämpen vände på sig. Men det går åt rätt håll... vi behöver bara landa lite.

Ett fantastiskt TV-program... Nu skulle det programmet kunna handla om oss. Eller programmet "Svenska hjältar"... där vi skulle kunna nominera Magnus...
Funderar just på den meningen "när livet vänder". Ja, vad gör man då?
Man kan inte annat än att följa med på den vändningen och göra det bästa av situationen.
Du struntar ju inte i att svänga med bilen om vägen svänger... eller?

Alla säger att jag är så stark. Men jag vet inte vad jag annat skall vara... Jag har och hade inget annat val.
Sen är vi alla olika. Jag har i denna kris fått reda på hur just jag hanterar saker. Det är ju tur att det inte finns något facit, utan att man bara kan utgå ifrån den man är och sina erfarenheter och det man har i bagaget sedan tidigare.

Jo, jag är nog stark. Har alltid varit det. Tar mig igenom saker. Tuggar på.Sån är jag. "Rätt eller fel" Men sån är jag. Praktisk, pragmatisk, planerar,och går vidare.

Skulle jag känna efter.. ja då skulle jag verkligen inte orka sätta mig i bilen 33 dagar i sträck, flera gånger om dagen och köra till sjukhuset. Vem som helst skulle ju aldrig ställa upp på det om man hade något val, eller om man kände efter. Inte heller skulle jag åka till affären och handla om jag kände efter om jag orkade eller inte. Jag skulle inte heller orka gå ut med hunden om jag kände efter. Eller tvätta kläderna om jag kände efter.
Men nu känner man inte efter. Man gör det man måste när det så krävs.
Man känner efter för en kort stund, försöker att landa, skakar på sig och tar nya tag.

Jag tror och vet att jag är buren. Om inte annat så väljer jag att tro det och att lita på det.
En del krachlandar, men jag har bestämt mig för att gå in för en mjuklandning.

"Brutal-Karin"... "Super-Sämi"... "Kloka-Karin"... och "Guru-Patte".. Det är "våra" läkare och sköterskor på sjukhuset. Underbara människor som man inte kommer att glömma i första taget. Min man minns dom ju inte alls, men hos mig är dom små änglar som kom i vår väg när vi som bäst behövde det. Det är häftigt att tänkta på... att änglar finns i alla möjliga skepnader och former.
Fick ett sms ifrån min goa vän G under tiden jag satt och vakade vid sjukhussägen som löd "Ser du någon ängel nu??"... jag stirrade runt i lokalen, runt sängen och på alla maskiner... men svarade .. "nej, tyvärr.. den enda jag ser är Brutal-Karin"... Å då gick det upp för mig! Klart hon var en "ängel" sänd i vår väg.

 

Mannen har varit hemma på permis från sjukhuset idag. Igår var han mycket tröttare och skulle egentligen ha stannat kvar på sjukhuset idag, men vaknade och kände sig pigg.

Idag har det varit en sådan där dag man bara förundras över. Precis som vanligt. Det är magiskt.

Det skall vara titeln på min lilla bok. En bok om smärtan och alla tankar och känslor när en nära drabbas av sjukdom, och när man inte vet om det skall gå bra eller inte. Vi blev matade med dessa ord varje dag.
Vi tar timme för timme.

Lyckan är nu total när vi ändrar fokus och tar nu dag för dag istället. Allt är nedskrivet, allt är sparat och vem vet? En vacker dag kanske jag trycker upp en bok.

...sms:ar sonen.

Han tog körtkort idag! Helt galet. När blev barnen så stora. Det är härligt och skrämmande på en och samma gång. Man blir stolt, lycklig, orolig och sorgsam i en blandad mix.
Men vingarna måste ju få prövas. Kan bara be att dom också bär honom hela vägen...

 

Nackproblem eller träningsvärk... svårt att veta. Men jag gissar på träningsverk efter en brottningsmatch med tunga hantlar igår. Men jag ligger här en stund på min spikmatta för säkerhetsskull. Skadar inte med lite blodomlopp. Hepp!

... det är vårt hem... alla som vill ha hundvakt dumpar sina fyrbenta hos oss. Helt ok!... under julen har vi fått rå om svåger och svägerska. 5 härliga långa dagar med umgänge och mys. 5 underbara frukostar som jag saknar så.... Men som tur är kommer systersyster med familj och firar nyår med oss och sover över! Tjoho... får en till frukost med dom man älskar mest i hela världen. Så underbart. Tacksam!

......så här sista dagen på året. Många tankar som vanligt. Saker man inte gjort , saker man hela tiden skjuter upp , känslor man trycker åt sidan och tankar som snurrar.  Kanske får man ändan ur vagnen detta år?..... Att ta tag i det där som ligger och pockar.  Nytt år , nya fräscha tankar.

Är titeln på A och min konsert nästa helg.... just nu känner titeln som om den borde vara " herregud, vad har vi tagit på oss!"..... fast det kommer att bli bra. Längesedan jag stod framför mikrofonen och inte framför en kör bara... Men det skall bli skoj. Tur att A sparkar mig i baken och får oss att göra något istället för att bara prata om det!. Here we go!

 

Vi är olika i människor. Det är bara att acceptera även om det är svårt. Vi ser olika på saker och ting bara utifrån helt olika perspektiv. Vi som människor har inte samma förhållningssätt till vardagen , stress och inte stress, vad man lovar och inte lovar, vad man tycker är jobbigt och inte jobbigt, hur man tar hand om  tiden eller inte.. Det är i sig ingen konstigt, för vi är ju i grunden olika. Men svårare att acceptera.  Läser denna text idag särkilt.:
"Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Idag sjunger vi på Elimkyrkan och Sinnesro. Vilket fint ord. Sinne och ro. Precis vad man kan behöva. 

Nu vet jag vad jag önskar mig i Julklapp förutom fred på jorden. En pannlampa! Var nyss ute i spåret och mötte tre pensionärer som hade en varin lampa i pannan. Dom var så starka att jag blev bländad. Oj vad allt blev ljust!

 

Nyss varit på min tur. Tog med mig mina två fyrbenta livvakter. Eller...två och två... EN är iallafall som en livvakt som skyddar matte från allt ont (även otäcka pinnar), den andre vet jag inte vad hon har för funktion annat än att vara lycklig och springa omkring som tiger i Nalle Puh och hoppa ner i ALLA vattenpölar hon hittar. Men dom är ett bra sällskap iallafall i skogen när det är lite mörkt.

 

Ute sprakar dom gula höstlöven och inne blommar min pelagon som jag tagit in från växthuset.
Dom är som finast nu!

 

 

Regn och rusk idag. Det blåser och regnar ute. Redan vid frukost tände vi en brasa i öppna spisen. Mysigt. En bra start på dagen. Sen iväg på rep i kyrkan med Annie och gänget inför imorgon. Underbar med lite musik och sång. Sen hem igen.... resten av eftermiddagen och kvällen tänker jag mysa under filten. Brasa nummer två brinner .....

Stor, vuxen och innesluten. Man får inte så mycket kontakt på djupet, utan vardagen tickar på och man går om varandra mest. Men så plötsligt ändå... Skjutsar sonen till flickvännen. Eller rättare sagt,  sonen övningskör dit sent ikväll i regn och mörker. När han kliver ur bilen och jag skall sätta mig bakom ratten för att köra hem så hör jag honom säga "Okej, skicka ett sms när du kommer hem då". Jag förstår inte vad han menar och ställer mig ett frågande "va?". Han säger det  igen. "Skicka ett sms att du har kommit hem" upprepar sonen, säger hej då och går in till flickvännen. Jag stänger bildörren och rullar hemöver. Lite stum och varm i hjärtat. Trots tystnaden i bilen hela vägen upp och så lite konversation som möjligt och gärna radion på, så finns det ändå en omtanke där. När jag kommer hem , parkerar jag , stänger av bilen , sitter kvar och skickar ett sms till sonen och skriver "hemma". Några sekunder senare blippar det till i min mobil och svaret är "okok".

Känns skönt.

 

Låter som en fånig historia... men att ha barn som växer sig stora är inte alltid så lätt. Dom "försvinner" och dom där tillfällen man myser och skrattar ihop i soffan, vid matbordet, i bilen, buset i sängarna, myset på fredagkvällarna i soffan under filten med godisskålen, alla enkla skratt och bus ...  är nästan ett minne blott.

Dom måste få bli stora, men mammahjärtat hänger inte riktigt med. Därför är en sådan enkel och väldigt liten mening ifrån sonen , mycket stor i sitt sammanhang.

 

...är mitt uttryck idag (hur man då ser ut). Men efter 1,5 timmes innebandy känns idag om jag säger som så.

Ser lite ut som Seb Macahan . Jag ser dock inte lika manlig ut av någon märklig anledning.